alltså, vad är det för jäkla människor som kommer på spontanbesök?

till exempel ungefär hela min familj uppenbarligen. men ändå. det är bara barbarer som gör sånt. barbarer!
spontana aktiviteter ja, spontana hembesök nej.
alltså, jag har inga problem med lite lagom spontana besök, typ "jag har inget att göra idag, kan jag komma upp till dig om två timmar?".
men min familj funkar inte så. de funkar mer enligt "jag går förbi och random-ringer på" eller "jag ringer när jag är 4 minuter från lägenheten, vi sa ju ändå för en vecka sen att jag kanske skulle komma upp idag".

såhär: jag har rätt bra ordning i min lägenhet kanske, tja, 60% av tiden i alla fall (förutom i mitt sovrum förstås, men dit in finns det ju dörr, hallå). men de jävlarna prickar ALLTID utan undantag in att spontanhälsa på när det är lite mer av Mogadishu här hemma.

förra veckan hade jag och min bror pratat löst om att hänga på eftermiddagen någon gång. då ringer han när han precis hämtat på dagis 2 min bort. och jag skojar inte här, barnens dagis ligger PÅ VÅR GÅRD. jag ser det från min balkong. hur som helst, och bara "jag tänkte att vi kunde komma upp och hälsa på dig nu?". jag hade inte en chans. det var bara att lägga sig ner och invänta smällen.

och jag vet att de är barn och sånt, men det är ju inte som att femåringen har särskilt mycket socialt hyfs (eller som vissa skulle säga "barn är ju så härliga för att de säger precis vad de tycker" i helvete heller.) "du har det väldigt stökigt här Sofie" brukar det faktiskt allt som oftast låta när de hälsar på. "mm, och det är ju inte som att DET ÄR MINDRE STÖKIGT EFTER ATT NI HAR VARIT HÄR HELLER" brukar jag inte svara. men i ärlighetens namn har hon faktiskt bättre ordningssinne än vad jag har, och jag måste säga att det ibland oroar mig lite att en som levt i fem år har det. men samtidigt, hur jävla svårt är det att hålla en leksaksspis ren liksom?

och idag då. vid halv ett-tiden satt jag i godan ro i soffan iklädd min pyjamas och kollade på L-word. jag hade faktiskt ätit frukost, men det var också det enda jag hade gjort. mitt kök var en...btja, mindre biotopisk miljö. jag skojar inte nu heller, det luktade väldigt märkligt därifrån när jag kom hem igår, och sen dess har jag liksom inte riktigt velat närma mig det förutom för att hämta knäckebrödet. antagligen den ruttna gurkan i diskhon kan jag konstatera nu såhär i efterhand.
jo, då ringer min mamma: "jag är klar på stan nu och kom på att jag måste ju ändå äta något, så jag tänkte att jag kan köpa med mat och komma upp till dig nu på en gång?".
och ja, det var ställt som en fråga, men kom igen, alla vet att det inte är en fråga.

till saken hör att min familj är ganska maniska iordninghållare. inte pedanter, men du hittar inte odiskad disk eller en smutsig spis hemma hos mina föräldrar eller min bror liksom. det har antagligen aldrig hänt, förutom när jag har varit själv hemma hos mina föräldrar eller passat barnen hos min bror, då. min äldsta bror tror jag är lite mer som jag, men det är oklart, för dit brukar man inte få komma utan någon dags förvarning. han har ju uppenbarligen lärt sig något som jag inte har.

så de här människorna, varav då en del råkar tillhöra min familj, har det liksom undanplockat och snyggt hemma även om de inte väntar sig besök (!). och jag har det, åtminstone 40 % av tiden, ganska skitigt och stökigt när jag inte väntar mig besök. så jag måste ju panikstäda varje gång för att inte min familj ska tro att de behöver ringa socialen och fixa en förmyndare åt mig. liksom, när min bror kom hem spontant till mig i uddevalla när jag var typ 17 och ännu värre ställde han sig genast och diskade. på riktigt.

man kan ju förstå att den här typen av människor inte tycker att det är så stor grej att vare sig få eller göra spontanbesök. men jag är ganska säker på att jag får en mindre blödning någonstans i min hjärna varje gång det händer.

mvh/ lite snedare i ansiktet nu än imorse.

alltså, den här tiden på året när det blivit kallt ute, men hyresvärden inte har satt på värmen än. jag är tveksam.
inatt sov jag i heltäckande gubb-pyjamas under mitt duntäcke och tre filtar, och vaknade ändå av att jag frös.

det är 18,5 grader i min lägenhet. och jag vet, jag vet, det är ingen katastrof. tänk på barnen i Arktis osv.
men JAG FRYSER. jag förfryser drabantosten från Riksost, skulle man kunna säga.

sen är jag dessutom lite dumsnål, vilket ju inte gör saken bättre. igårkväll kom jag på att det nog inte kan bli så himla mycket högre elräkning om jag faktiskt sätter på golvvärmen i mitt badrum nu såhär när det snart är oktober. och jo, jag har golvvärme. och nu är den dessutom på. brackigt, eller hur?


mvh/ gnällig. och kall. mest jävligt kall.

okej, sentimental-varning.


igår när jag spelade Wii hemma hos mina favoritgrannar, glömde jag under en stunds extra intensiv fight (datorjäveln gav sig aldrig!) bort att jag faktiskt hängde med barnen. jag misslyckades kapitalt i min tennismatch och kommenterade då något om att jag ju faktiskt inte alls var bra på det här med tennis.
varpå Elvira, 5, säger:

"men Sofie, det är faktiskt inte alls viktigt att vara bra på saker! det enda viktiga är att man har roligt!"

och jag fick så dåligt samvete för att jag glömde mig och sa sådär inför dem (även om jag verkligen sög på tennis), och blev samtidigt så glad för att hon redan är så himla klok. Signe, 2, förstod antagligen inte alls vad vi snackade om, men hon är i alla fall redan otroligt bestämd på att hon ska bli bilmekaniker när hon blir stor.
mina älskade troll, vad jag hoppas att ni aldrig ska behöva känna att ni måste vika er för det här skitsamhällets krav på att ni ska vara duktiga flickor.


och ja, sjukt mycket musik här nu känner jag, men det här är en så väldigt fin låt. fast man får spola fram till typ 0.30 eftersom det är något tjafs innan låten. det här var den enda vettiga version som fanns på youtube, skandal!





mvh/ töntigt stolt faster

ahh, sömn ja. det var det som behövdes. att jag aldrig kan lära mig att sömn är lösningen på alla mina problem!
nu är jag pigg och helt fit for fight igen och inte alls ensam, fast jag fortfarande är det rent tekniskt. typiskt gött.


nu: övningskörning med min bästa svägerska Sofia (jaja, jag har bara en svägerska, Ludde och Evve är liksom inte gifta). Sofia som för övrigt, för att göra mer reklam, var med i Meny i p1 häromdagen och var grym!

hon var lite tveksam över hur frågan om det är moraliskt försvarbart att äta kött eller inte kom fram, men jag tycker faktiskt att det blev bra för att vara i ett matlagningsprogram, för massa människor som ändå aldrig kommer att sluta med kött (här lyssnar man på det för övrigt, om man känner för det).
hur som helst, att ha en före detta vegan som jobbar som kock i porten bredvid är ganska bra för mig skulle man kunna säga.

ja, övningsköra var det, allez!




mvh/ popoffer

det mänskliga psyket är ju för fantastiskt ändå. eller i alla fall mitt psyke.
för några timmar sen kom jag hem från Örebro, där jag har haft en grym helg med intensivhäng med vänner.
jag har bokat in playdates med polare för nästan hela veckan som kommer, och jag har min fantastiska bror med sin lika fantastiska familj i princip vägg i vägg. i samma hus. porten bredvid.
och så känner jag mig ändå typ ensammast på jorden.

jag vet att jag kan gå över till min bror precis när jag vill, eller bara ringa en vän. men, så tänker jag att jag liksom borde späka mig. jag är inte jättevan vid den här singel-prylen (och dessutom, som om inte det vore nog, att vara heltidssjukskriven ovanpå det. UMS, you are a true bitch), så jag tänker att det finns ett syfte i lite självspäkning i form av häng med enbart mig själv. så jag har styrt upp en vegansk variant av köttfärslimpa till mig själv, och ätit värsta helyllesvensson-middagen i min ensamhet. och bakat bröd. och nurå? nu är jag rastlös as hell, och känner inte för att göra någonting alls av det som bjuds i min lägenhet.

och det löjligaste är väl nästan att det finns massvis med kvällar när jag bara tycker att det är asgött att vara själv hemma. men det är liksom lite som att de inte riktigt räknas, eftersom jag ju inte tycker att det är jobbigt då.
men när det då är rätt jobbigt för en gångs skull, då tänker jag att jag verkligen måste stanna hemma och inte göra ett skit åt det, just för att det känns jobbigt. eh, självutvecklings-strävan gone för långt kanske?
känner mig också lite lätt patetisk i mina sånahär stunder, men tänker samtidigt att det antagligen inte bara är jag:





mvh/ hej-kom-och-hjälp-mig

_________________________________

update: ett telefonsamtal med bästa daniel och sofia och en simultan-fbchatt med tre personer samtidigt senare är jag betydligt lugnare. men jag kan inte riktigt komma ifrån att det känns lite som fusk, för det är ju liksom inte riktigt att bara uthärda. darn. vilket krångligt liv man kan leva om man bara vill. :P

"du ska ju ha en sån typ triathlon-kille. en sån som sover med cykeln i sängen!"

- min kära far beskriver min ideala framtida partner.

om jag någon gång skulle få för mig att börja nätdejta så kan jag ju alltid låta honom fixa min profil. möjligen att det skulle kunna bli lite falsk marknadsföring. och lite väl högt på kravsidan. och att det skulle ställa lite väl höga krav på min fysik. triathlon verkar möjligen kul i teorin, men just alla tre i rad, jag är tveksam.

mvh/ överbeskyddad