det mänskliga psyket är ju för fantastiskt ändå. eller i alla fall mitt psyke.
för några timmar sen kom jag hem från Örebro, där jag har haft en grym helg med intensivhäng med vänner.
jag har bokat in playdates med polare för nästan hela veckan som kommer, och jag har min fantastiska bror med sin lika fantastiska familj i princip vägg i vägg. i samma hus. porten bredvid.
och så känner jag mig ändå typ ensammast på jorden.

jag vet att jag kan gå över till min bror precis när jag vill, eller bara ringa en vän. men, så tänker jag att jag liksom borde späka mig. jag är inte jättevan vid den här singel-prylen (och dessutom, som om inte det vore nog, att vara heltidssjukskriven ovanpå det. UMS, you are a true bitch), så jag tänker att det finns ett syfte i lite självspäkning i form av häng med enbart mig själv. så jag har styrt upp en vegansk variant av köttfärslimpa till mig själv, och ätit värsta helyllesvensson-middagen i min ensamhet. och bakat bröd. och nurå? nu är jag rastlös as hell, och känner inte för att göra någonting alls av det som bjuds i min lägenhet.

och det löjligaste är väl nästan att det finns massvis med kvällar när jag bara tycker att det är asgött att vara själv hemma. men det är liksom lite som att de inte riktigt räknas, eftersom jag ju inte tycker att det är jobbigt då.
men när det då är rätt jobbigt för en gångs skull, då tänker jag att jag verkligen måste stanna hemma och inte göra ett skit åt det, just för att det känns jobbigt. eh, självutvecklings-strävan gone för långt kanske?
känner mig också lite lätt patetisk i mina sånahär stunder, men tänker samtidigt att det antagligen inte bara är jag:





mvh/ hej-kom-och-hjälp-mig

_________________________________

update: ett telefonsamtal med bästa daniel och sofia och en simultan-fbchatt med tre personer samtidigt senare är jag betydligt lugnare. men jag kan inte riktigt komma ifrån att det känns lite som fusk, för det är ju liksom inte riktigt att bara uthärda. darn. vilket krångligt liv man kan leva om man bara vill. :P