alltså, mitt liv. mitt fina underbara jävla liv.

jag skriver en hel del blogginlägg-style och tjafs i allmänhet, men jag kommer mig aldrig för att publicera.

och så översköljdes jag bara av lyckokänslor här hemma i köket en vardagskväll klockan 23.01.

när jag ganska nyss kommit hem från världens bästa, roligaste, peppigaste, utvecklande och boostande jobb med de allra finaste kollegorna, som det senaste året har blivit mina nära vänner och som sen också bara råkade bli mina kollegor så jag får hänga med dem hela tiden. som känner till min bakgrund och tar hand om mig och hjälper mig att bromsa.
som är så fina att vi två som jobbade ikväll tog rast halv sju och sen fastnade i samtal så att när vi tittade på klockan nästa gång så var den tio i nio och dags att gå hem.

jag älskar, älskar, älskar att äntligen befinna mig i ett friskt sammanhang på riktigt för första gången på två år, att faktiskt göra någonting som behövs och som gör skillnad för någon och att dessutom få syssla med något jag brinner så himla helhjärtat för. det jag kanske egentligen alltid brunnit mest för sen jag var väldigt liten, fast nu i ett upphottat och mer politiskt sammanhang.
och det är verkligen inte ett top notch-jobb så. men för mig, just här, just nu är det fan himlen.


jag älskar min familj - mina föräldrar och mina allra allra bästa bröder och svägerska - som hållt mig så hårt under armarna den här långa jävla perioden under isen och som aldrig släppt taget och alltid varit där och peppat och berömt mig. jag älskar att mina allra finaste små troll håller på att växa upp och bli riktigt utmejslade individer som redan kan mer än mig om massvis med saker. och jag älskar att de alltid älskat mig villkorslöst även fast jag har varit världens tråkfaster som knappt har orkat leka med dem i över ett år.

jag älskar mina vänner. de ständiga stöttepelarna som funnits där för mig, också de villkorslöst, under den här perioden när jag inte har pallat att prestera. som har lyssnat och ältat och lyssnat igen och gett råd och pepp och beröm och boost och alltid varit så otroligt kloka. bland dem min allra bästa Sara, som alltid förstår mig precis utan att det behöver användas ord, som varit och är min ständiga spegel och bara lyssnat lyssnat och lyssnar på min skit och hjälper mig att se klart igen när jag har grumlat till det. relationerna som har hållit för att utvecklas med mig i alla faser jag gått igenom och till den jag är nu, som faktiskt är ganska mycket en annan person än den där precis fyllda 24-åriga tjejen som brakade in i väggen och genom isen och allt på en gång där någonstans i en annan tid ett annat liv för snart två år sedan. 
jag hade aldrig, någonsin, överlevt utan dem. det hade inte varit värt det. 

jag älskar alla mina nya vänner, som tagit emot mig i alla nya sammanhang och gett mig nya perspektiv. som delat med sig av hela sina liv till mig och tagit emot all min samlade skit på ett fat och som gillar mig ändå. som finns där på ett himla fint sätt trots att vi inte känt varandra särskilt länge. och som gett mig ytterligare lite mer hopp om att den här jävla skitvärlden kanske trots allt går att förändra, men på ett sätt som är hållbart för de som gett sig fan på att försöka förändra den.


allt jag gör, gör jag för alla de här människorna. och jävligt mycket för mig själv. för är det någonting jag har lärt mig så är det att ingen tid är dålig för att vara jävligt egocentrerad. och att egocentrerandet i själva verket är en jäkla förutsättning för att kunna bry sig om någon annan människa och för att kunna åstadkomma någon som helst förändring.
i sitt eget liv, i andras eller i, ja, världen.

och jag är så otroligt tacksam för att jag har alla dem att göra det här för, att hänga upp mitt liv på, att utvecklas med och skratta tillsammans med. 
alla de där dagarna som går och passerar förbi. alla roliga saker som händer och alla fina fina människor i mitt liv. 
livet är så jävla vackert stunder som dessa och jag är så otroligt sjukt jävla glad och tacksam för alla och allt som hjälpt mig att kunna se det igen, att kunna resa mig ur den där gropen och dimman och slöjan och se färgerna igen. de sprakande vackra jäkla färgerna, som faktiskt är tusen gånger finare nu än de någonsin tidigare varit.

and it's hard to dance/ with a devil on your back/ so shake him off

det här blev ett sjukt Underbara Clara and such-innerligt inlägg men det skiter jag i, för ibland är livet faktiskt precis så fint.