ja, det gick ju sådär med mitt återuppstartande. man skulle kunna säga att det kom lite tumörer och annat i vägen.

man kan ju säga att sånahär riktiga jävla livs-käftsmällar (typ att någon som står en nära får sin andra tumör i livet strax efter sin 25-årsdag) sätter min egen sjukdom i lite perspektiv. och det har det absolut gjort under en period, men nu när operation är över och det mest är att invänta vidare besked, återvänder liksom det normala livet lite.

och just nu är jag bara så in i helvetes jävla trött på min egen lilla sjukdom. jag fattar att hur många som helst har det värre, jag gör verkligen det, men jag pallar ändå inte.

jag orkar inte med de här jävla både kroppsliga och mentala baksmällorna som kommer om jag är övermodig och ger mig på lite för mycket aktivitet en dag. och det är ju smart uttänkt det här med att kroppen säger ifrån och så, men vad fan, snart har jag varit heltidssjukskriven i ett fucking år och den här processen är fanimej dränkt i sirap.
det här med att leva som en pensionär, jag är så innerligt helhjärtat jävla trött på det.

livet alltså. can't live with it, can't live without it.

och så, en uppmaning som kan vara på sin plats:




mvh/ you want some cheese with that whine?