in a technicolour fade - I dream a parade
alltså, mitt liv. mitt fina underbara jävla liv.
jag skriver en hel del blogginlägg-style och tjafs i allmänhet, men jag kommer mig aldrig för att publicera.
och så översköljdes jag bara av lyckokänslor här hemma i köket en vardagskväll klockan 23.01.
när jag ganska nyss kommit hem från världens bästa, roligaste, peppigaste, utvecklande och boostande jobb med de allra finaste kollegorna, som det senaste året har blivit mina nära vänner och som sen också bara råkade bli mina kollegor så jag får hänga med dem hela tiden. som känner till min bakgrund och tar hand om mig och hjälper mig att bromsa.
som är så fina att vi två som jobbade ikväll tog rast halv sju och sen fastnade i samtal så att när vi tittade på klockan nästa gång så var den tio i nio och dags att gå hem.
jag älskar, älskar, älskar att äntligen befinna mig i ett friskt sammanhang på riktigt för första gången på två år, att faktiskt göra någonting som behövs och som gör skillnad för någon och att dessutom få syssla med något jag brinner så himla helhjärtat för. det jag kanske egentligen alltid brunnit mest för sen jag var väldigt liten, fast nu i ett upphottat och mer politiskt sammanhang.
och det är verkligen inte ett top notch-jobb så. men för mig, just här, just nu är det fan himlen.
jag älskar min familj - mina föräldrar och mina allra allra bästa bröder och svägerska - som hållt mig så hårt under armarna den här långa jävla perioden under isen och som aldrig släppt taget och alltid varit där och peppat och berömt mig. jag älskar att mina allra finaste små troll håller på att växa upp och bli riktigt utmejslade individer som redan kan mer än mig om massvis med saker. och jag älskar att de alltid älskat mig villkorslöst även fast jag har varit världens tråkfaster som knappt har orkat leka med dem i över ett år.
jag älskar mina vänner. de ständiga stöttepelarna som funnits där för mig, också de villkorslöst, under den här perioden när jag inte har pallat att prestera. som har lyssnat och ältat och lyssnat igen och gett råd och pepp och beröm och boost och alltid varit så otroligt kloka. bland dem min allra bästa Sara, som alltid förstår mig precis utan att det behöver användas ord, som varit och är min ständiga spegel och bara lyssnat lyssnat och lyssnar på min skit och hjälper mig att se klart igen när jag har grumlat till det. relationerna som har hållit för att utvecklas med mig i alla faser jag gått igenom och till den jag är nu, som faktiskt är ganska mycket en annan person än den där precis fyllda 24-åriga tjejen som brakade in i väggen och genom isen och allt på en gång där någonstans i en annan tid ett annat liv för snart två år sedan.
jag hade aldrig, någonsin, överlevt utan dem. det hade inte varit värt det.
jag älskar alla mina nya vänner, som tagit emot mig i alla nya sammanhang och gett mig nya perspektiv. som delat med sig av hela sina liv till mig och tagit emot all min samlade skit på ett fat och som gillar mig ändå. som finns där på ett himla fint sätt trots att vi inte känt varandra särskilt länge. och som gett mig ytterligare lite mer hopp om att den här jävla skitvärlden kanske trots allt går att förändra, men på ett sätt som är hållbart för de som gett sig fan på att försöka förändra den.
allt jag gör, gör jag för alla de här människorna. och jävligt mycket för mig själv. för är det någonting jag har lärt mig så är det att ingen tid är dålig för att vara jävligt egocentrerad. och att egocentrerandet i själva verket är en jäkla förutsättning för att kunna bry sig om någon annan människa och för att kunna åstadkomma någon som helst förändring.
i sitt eget liv, i andras eller i, ja, världen.
och jag är så otroligt tacksam för att jag har alla dem att göra det här för, att hänga upp mitt liv på, att utvecklas med och skratta tillsammans med.
alla de där dagarna som går och passerar förbi. alla roliga saker som händer och alla fina fina människor i mitt liv.
livet är så jävla vackert stunder som dessa och jag är så otroligt sjukt jävla glad och tacksam för alla och allt som hjälpt mig att kunna se det igen, att kunna resa mig ur den där gropen och dimman och slöjan och se färgerna igen. de sprakande vackra jäkla färgerna, som faktiskt är tusen gånger finare nu än de någonsin tidigare varit.
när jag ganska nyss kommit hem från världens bästa, roligaste, peppigaste, utvecklande och boostande jobb med de allra finaste kollegorna, som det senaste året har blivit mina nära vänner och som sen också bara råkade bli mina kollegor så jag får hänga med dem hela tiden. som känner till min bakgrund och tar hand om mig och hjälper mig att bromsa.
som är så fina att vi två som jobbade ikväll tog rast halv sju och sen fastnade i samtal så att när vi tittade på klockan nästa gång så var den tio i nio och dags att gå hem.
jag älskar, älskar, älskar att äntligen befinna mig i ett friskt sammanhang på riktigt för första gången på två år, att faktiskt göra någonting som behövs och som gör skillnad för någon och att dessutom få syssla med något jag brinner så himla helhjärtat för. det jag kanske egentligen alltid brunnit mest för sen jag var väldigt liten, fast nu i ett upphottat och mer politiskt sammanhang.
och det är verkligen inte ett top notch-jobb så. men för mig, just här, just nu är det fan himlen.
jag älskar min familj - mina föräldrar och mina allra allra bästa bröder och svägerska - som hållt mig så hårt under armarna den här långa jävla perioden under isen och som aldrig släppt taget och alltid varit där och peppat och berömt mig. jag älskar att mina allra finaste små troll håller på att växa upp och bli riktigt utmejslade individer som redan kan mer än mig om massvis med saker. och jag älskar att de alltid älskat mig villkorslöst även fast jag har varit världens tråkfaster som knappt har orkat leka med dem i över ett år.
jag älskar mina vänner. de ständiga stöttepelarna som funnits där för mig, också de villkorslöst, under den här perioden när jag inte har pallat att prestera. som har lyssnat och ältat och lyssnat igen och gett råd och pepp och beröm och boost och alltid varit så otroligt kloka. bland dem min allra bästa Sara, som alltid förstår mig precis utan att det behöver användas ord, som varit och är min ständiga spegel och bara lyssnat lyssnat och lyssnar på min skit och hjälper mig att se klart igen när jag har grumlat till det. relationerna som har hållit för att utvecklas med mig i alla faser jag gått igenom och till den jag är nu, som faktiskt är ganska mycket en annan person än den där precis fyllda 24-åriga tjejen som brakade in i väggen och genom isen och allt på en gång där någonstans i en annan tid ett annat liv för snart två år sedan.
jag hade aldrig, någonsin, överlevt utan dem. det hade inte varit värt det.
jag älskar alla mina nya vänner, som tagit emot mig i alla nya sammanhang och gett mig nya perspektiv. som delat med sig av hela sina liv till mig och tagit emot all min samlade skit på ett fat och som gillar mig ändå. som finns där på ett himla fint sätt trots att vi inte känt varandra särskilt länge. och som gett mig ytterligare lite mer hopp om att den här jävla skitvärlden kanske trots allt går att förändra, men på ett sätt som är hållbart för de som gett sig fan på att försöka förändra den.
allt jag gör, gör jag för alla de här människorna. och jävligt mycket för mig själv. för är det någonting jag har lärt mig så är det att ingen tid är dålig för att vara jävligt egocentrerad. och att egocentrerandet i själva verket är en jäkla förutsättning för att kunna bry sig om någon annan människa och för att kunna åstadkomma någon som helst förändring.
i sitt eget liv, i andras eller i, ja, världen.
och jag är så otroligt tacksam för att jag har alla dem att göra det här för, att hänga upp mitt liv på, att utvecklas med och skratta tillsammans med.
alla de där dagarna som går och passerar förbi. alla roliga saker som händer och alla fina fina människor i mitt liv.
livet är så jävla vackert stunder som dessa och jag är så otroligt sjukt jävla glad och tacksam för alla och allt som hjälpt mig att kunna se det igen, att kunna resa mig ur den där gropen och dimman och slöjan och se färgerna igen. de sprakande vackra jäkla färgerna, som faktiskt är tusen gånger finare nu än de någonsin tidigare varit.
and it's hard to dance/ with a devil on your back/ so shake him off
det här blev ett sjukt Underbara Clara and such-innerligt inlägg men det skiter jag i, för ibland är livet faktiskt precis så fint.
ninaninaninanna.
insåg att det i förra inlägget litegrann kunde låta som att jag skulle på dejt på föreläsningen där. men hur märklig jag än kan vara i diverse avseenden så är jag inte så sjuk i huvudet att jag tar med en dejt på något sånt. herregud, t.o.m. jag har faktiskt gränser.
annars var den största behållningen av föreläsningen att höra ord som "torturerer" uttalas på klingande norska. det är en gammal spaning förstås, men det är så svårt att ta på allvar.
annars var hela grejen ganska mycket efter devisen gubbe står och maler obekymrat i en timme om helt poänglösa grejer och är nöjd med sig själv över det. han hann aldrig komma till saken under tiden som var avsatt. överhuvudtaget. så nu vet jag lite mer om psykoanalysens syn på analysobjektet samt om ungefär trehundra olika manliga teoretiker och en kvinnlig (Arendt, vilken kvinna). fortfarande ingenting mer om dess roll i radikal samhällsanalys. såeh...skoj för mig på många sätt. :P
nu: gå i barndom och fortsätta min omläsning (lyssning) av Harry Potter.
upp borrar uzw.
alltså, det här med fastighetsskötare som sätter igång att betongborra innan åtta. dessutom den andre maj. vad tycker vi om det?
men en fantastiskt fin 1a maj i alla fall. sjukt lång & sjukt intensiv dag, men väldigt härlig. och jag pallade med en intensiv nästan heldag (ett pit stop hemma) med häng med massa olika människor osv, så..applåder till mig! har givetvis bränt ena halvan av min kropp ganska rejält, men det är ju inte ordentlig vår förrän jag gjort det minst en gång (sensitive to UV och allt det där).
och ja, det jag kommer säga nu har hög töntighetsfaktor. samt inslag av hyllande av barnindoktrinering.
men alltså, att se ett av barnen i mitt liv ställa sig upp och knyta högerhanden när det är Internationalen, jag blir ändå väldigt varm i hjärtat. och jag känner inget större behov av att problematisera det där och då heller. nånting säger mig att det kommer att komma en ganska hårt ifrågasättande period nu när hon börjar skolan, men äsch, än så länge allt lugnt.
stunden efter ramlade givetvis det andra barnet, skrapade upp halva munnen på asfalten och skapade allmän skräck och panik, vilket lite påminde mig om varför jag nog ändå ska vänta lite med det där med barn ett tag. (det, och kanske en liten smula det att jag inte har en partner att dela dem med vilket jag tror skulle underlätta det hela, men mjäsch, petitesser)
ikväll blir det nörderi på mycket hög nivå, ska bli spännande. och kanske ganska så tråkigt. känns som att det är 50/50-chans där, men jag hoppas på spännande. plus att jag får fint sällskap dit. och så ska jag köpe en tygkasse med tryck av Lacans begärsdiagram till Sara. jag trodde aldrig jag skulle säga den meningen.
hör du vem det är som viskar i örrrrat.
ändå ganska nöjd med att det inte var boken som låg näst närmast, då hade det blivit följande:
"Öronvax produceras av körtlar i örat för att vara en fluffer till örat, alltså för att hålla huden i örat mjuk och fuktig"
och för att ni inte ska tro att jag är helt psycho, nej det är ingen vårdguide eller läkarjournal, det är den här förtjusande lilla boken.
sex is a Texas drought.
förresten, en såndära fb-pryl uppmanar typ "ta den bok som ligger närmast dig, slå upp sidan 45 och kolla första raden där" och så ska det beskriva ditt sexliv för 2012. lite töntigt uzw, men nonetheless, jag kunde ju förstås inte låta bli.
så, närmaste boken, sidan 45. en sida med bara en enda "mening" som lyder:
"Okänd konstnär/Unknown artist, Stockholm" (det var detta lilla stycke till bok)
jag antar att man kan få fram rätt många random träffande saker, men jag tyckte ändå att detta var väldigt roligt.
så nu är bara frågan hur mycket jag egentligen kommer att hänga i sthlm det här året?
groda, glasstrut, pinne.
har varit på säsongsuppstart av simskola idag. har svårt att greppa att det är samma unge som jag var på babysim med för bara några år sen. mycket stolt faster. också lite hjärtsnörp på att lillan ville att jag skulle följa med när föräldrarna inte kunde. det var jag, förskolepersonal och föräldrar till de andra barnen så att säga. jag kommer ju aldrig kunna hantera att få egna barn, jag är redan alldeles för sentimental.
annars tror jag att jag eventuellt kan ha nått en rätt så trevlig platå i mitt mående. jag är ta mig tusan rätt stabil nuförtiden. nuförtiden som i sen jul för all del, men vad fan, det är ju tre veckor! eoner av tid osv.
mycket sjukdom här nu, men det är ju lite mitt liv för tillfället ändå (satan vad deppigt det lät då, men äsch). och fan vet om jag inte är förbi majordippen där mot slutet nu, snart är jag back in business för tusan!
annars då? jag har tvättat håret med något som luktar PRECIS som hundschampo. ergo, jag luktar hund. mmmm.
annars tror jag att jag eventuellt kan ha nått en rätt så trevlig platå i mitt mående. jag är ta mig tusan rätt stabil nuförtiden. nuförtiden som i sen jul för all del, men vad fan, det är ju tre veckor! eoner av tid osv.
mycket sjukdom här nu, men det är ju lite mitt liv för tillfället ändå (satan vad deppigt det lät då, men äsch). och fan vet om jag inte är förbi majordippen där mot slutet nu, snart är jag back in business för tusan!
annars då? jag har tvättat håret med något som luktar PRECIS som hundschampo. ergo, jag luktar hund. mmmm.
dagens gnäll.
ja, det gick ju sådär med mitt återuppstartande. man skulle kunna säga att det kom lite tumörer och annat i vägen.
man kan ju säga att sånahär riktiga jävla livs-käftsmällar (typ att någon som står en nära får sin andra tumör i livet strax efter sin 25-årsdag) sätter min egen sjukdom i lite perspektiv. och det har det absolut gjort under en period, men nu när operation är över och det mest är att invänta vidare besked, återvänder liksom det normala livet lite.
och just nu är jag bara så in i helvetes jävla trött på min egen lilla sjukdom. jag fattar att hur många som helst har det värre, jag gör verkligen det, men jag pallar ändå inte.
jag orkar inte med de här jävla både kroppsliga och mentala baksmällorna som kommer om jag är övermodig och ger mig på lite för mycket aktivitet en dag. och det är ju smart uttänkt det här med att kroppen säger ifrån och så, men vad fan, snart har jag varit heltidssjukskriven i ett fucking år och den här processen är fanimej dränkt i sirap.
det här med att leva som en pensionär, jag är så innerligt helhjärtat jävla trött på det.
livet alltså. can't live with it, can't live without it.
och så, en uppmaning som kan vara på sin plats:
mvh/ you want some cheese with that whine?
......
och så plötsligt stannar hela världen till.
och alla små obetydliga jävla skitproblem bara försvinner.
och allt man kan tänka är
blifriskblifrisksnällablifriskblifriskblifrisksnällasnällablifriskblifriskblifriskblifrisksnälla
snällasnällasnällaBLIFRISK!
den eller det eller vad som nu håller i vad som händer i den här världen ska fan ha en riktig jävla käftsmäll.
well hello.
gud, jag som bloggämne alltså.
just den här kräks-prylen känns ju inte optimal när det kommer till bloggar. dvs. det kommer inget alls, kommer inget alls, kommer jättemycket. jag har inte heller riktigt vant mig vid tanken på att vem fan som helst kan läsa. eller titta. eller vad man nu vill göra med en blogg, jag dömer ingen.
ja, det har ju hänt för mycket sen sist förstås.
fantastisk göteborgsromantik är kanske det mest framstående minnet från de senaste veckorna (ja, jo, klippet är ju från stockholm, men äsch). ah, det vara allt för länge sen sist, Jens.
äsch, jag återkommer.
mvh/ alive and kicking
för övrigt.
helgens låt.
på förekommen anledning, som det så fint heter.
bizzi bizzi.
ser att det blivit något tjall med datumet. det här är alltså skrivet igår och inte idag. hehe. dvs. söndag är det skrivet. det kanske framgår, men i alla fall.
____________________________________________________
herreminje vilken helg jag har haft.
efter spontanbesöket i fredags där var det Klungan med Sara. och fan vad bra det var!
efter det andra lång några timmar. hem och sova färre timmar än vanligt.
igårmorse, vaknade två timmar efter att klockan ringde. skulle gått på loppis med grannarna, men hade lite glömt att min brors svensexa var inplanerad samma dag. så några timmar hemma istället innan jag drog ner på stan och mötte upp med "aktivist"-gänget från djurens rätt. vi var sjukt ambitiösa och höll igång mer än fyra timmar. sen direkt därifrån till krogen igen.
och det var schysst, men jag var hemma ganska sent inatt skulle man kunna säga.
och h-e-r-r-e-g-u-d tänker ni nu, när hinner människan andas? men jo, jag fattar faktiskt också att det här är en helt normal helg för de allra flesta i min ålder.
men dels är jag tant, och dels är jag inte frisk än hur gärna jag än vill inbilla mig själv det.
så ja, nu är jag ungefär lika sliten som den gosedjurskanin min bror hade från det att han föddes till när man nu slutar gilla godsedjur (för mig kommer den åldern antagligen aldrig infinna sig, men ni fattar).
idag har jag ägnat mig åt att vara beyond borta i huvudet. helt. jävla. slut. skulle man kunna sammanfatta det, och jag är ganska nöjd med att det halvt om halvt inplanerade quizet för ikväll inte blir av. jag tänker stanna här i min nedsuttna del av soffan (helt sjukt vad ojämnt min soffa är sliten, det kanske är dags att byta default-hörn snart) och vara lite lagom död.
möjligen gå och köpa lakrits. möjligen. det är inget jag utesluter så att säga. (gud, jag måste verkligen passa mig så att jag inte blir Fredrik Backman)
mvh/ den hårt arbetande
stroke.
alltså, vad är det för jäkla människor som kommer på spontanbesök?
till exempel ungefär hela min familj uppenbarligen. men ändå. det är bara barbarer som gör sånt. barbarer!
spontana aktiviteter ja, spontana hembesök nej.
alltså, jag har inga problem med lite lagom spontana besök, typ "jag har inget att göra idag, kan jag komma upp till dig om två timmar?".
men min familj funkar inte så. de funkar mer enligt "jag går förbi och random-ringer på" eller "jag ringer när jag är 4 minuter från lägenheten, vi sa ju ändå för en vecka sen att jag kanske skulle komma upp idag".
såhär: jag har rätt bra ordning i min lägenhet kanske, tja, 60% av tiden i alla fall (förutom i mitt sovrum förstås, men dit in finns det ju dörr, hallå). men de jävlarna prickar ALLTID utan undantag in att spontanhälsa på när det är lite mer av Mogadishu här hemma.
förra veckan hade jag och min bror pratat löst om att hänga på eftermiddagen någon gång. då ringer han när han precis hämtat på dagis 2 min bort. och jag skojar inte här, barnens dagis ligger PÅ VÅR GÅRD. jag ser det från min balkong. hur som helst, och bara "jag tänkte att vi kunde komma upp och hälsa på dig nu?". jag hade inte en chans. det var bara att lägga sig ner och invänta smällen.
och jag vet att de är barn och sånt, men det är ju inte som att femåringen har särskilt mycket socialt hyfs (eller som vissa skulle säga "barn är ju så härliga för att de säger precis vad de tycker" i helvete heller.) "du har det väldigt stökigt här Sofie" brukar det faktiskt allt som oftast låta när de hälsar på. "mm, och det är ju inte som att DET ÄR MINDRE STÖKIGT EFTER ATT NI HAR VARIT HÄR HELLER" brukar jag inte svara. men i ärlighetens namn har hon faktiskt bättre ordningssinne än vad jag har, och jag måste säga att det ibland oroar mig lite att en som levt i fem år har det. men samtidigt, hur jävla svårt är det att hålla en leksaksspis ren liksom?
och idag då. vid halv ett-tiden satt jag i godan ro i soffan iklädd min pyjamas och kollade på L-word. jag hade faktiskt ätit frukost, men det var också det enda jag hade gjort. mitt kök var en...btja, mindre biotopisk miljö. jag skojar inte nu heller, det luktade väldigt märkligt därifrån när jag kom hem igår, och sen dess har jag liksom inte riktigt velat närma mig det förutom för att hämta knäckebrödet. antagligen den ruttna gurkan i diskhon kan jag konstatera nu såhär i efterhand.
jo, då ringer min mamma: "jag är klar på stan nu och kom på att jag måste ju ändå äta något, så jag tänkte att jag kan köpa med mat och komma upp till dig nu på en gång?".
och ja, det var ställt som en fråga, men kom igen, alla vet att det inte är en fråga.
till saken hör att min familj är ganska maniska iordninghållare. inte pedanter, men du hittar inte odiskad disk eller en smutsig spis hemma hos mina föräldrar eller min bror liksom. det har antagligen aldrig hänt, förutom när jag har varit själv hemma hos mina föräldrar eller passat barnen hos min bror, då. min äldsta bror tror jag är lite mer som jag, men det är oklart, för dit brukar man inte få komma utan någon dags förvarning. han har ju uppenbarligen lärt sig något som jag inte har.
så de här människorna, varav då en del råkar tillhöra min familj, har det liksom undanplockat och snyggt hemma även om de inte väntar sig besök (!). och jag har det, åtminstone 40 % av tiden, ganska skitigt och stökigt när jag inte väntar mig besök. så jag måste ju panikstäda varje gång för att inte min familj ska tro att de behöver ringa socialen och fixa en förmyndare åt mig. liksom, när min bror kom hem spontant till mig i uddevalla när jag var typ 17 och ännu värre ställde han sig genast och diskade. på riktigt.
man kan ju förstå att den här typen av människor inte tycker att det är så stor grej att vare sig få eller göra spontanbesök. men jag är ganska säker på att jag får en mindre blödning någonstans i min hjärna varje gång det händer.
mvh/ lite snedare i ansiktet nu än imorse.
midhöstnattens köld är jävligt hård.
alltså, den här tiden på året när det blivit kallt ute, men hyresvärden inte har satt på värmen än. jag är tveksam.
inatt sov jag i heltäckande gubb-pyjamas under mitt duntäcke och tre filtar, och vaknade ändå av att jag frös.
det är 18,5 grader i min lägenhet. och jag vet, jag vet, det är ingen katastrof. tänk på barnen i Arktis osv.
men JAG FRYSER. jag förfryser drabantosten från Riksost, skulle man kunna säga.
sen är jag dessutom lite dumsnål, vilket ju inte gör saken bättre. igårkväll kom jag på att det nog inte kan bli så himla mycket högre elräkning om jag faktiskt sätter på golvvärmen i mitt badrum nu såhär när det snart är oktober. och jo, jag har golvvärme. och nu är den dessutom på. brackigt, eller hur?
mvh/ gnällig. och kall. mest jävligt kall.
dagens hjärtevärmare.
okej, sentimental-varning.
igår när jag spelade Wii hemma hos mina favoritgrannar, glömde jag under en stunds extra intensiv fight (datorjäveln gav sig aldrig!) bort att jag faktiskt hängde med barnen. jag misslyckades kapitalt i min tennismatch och kommenterade då något om att jag ju faktiskt inte alls var bra på det här med tennis.
varpå Elvira, 5, säger:
"men Sofie, det är faktiskt inte alls viktigt att vara bra på saker! det enda viktiga är att man har roligt!"
och jag fick så dåligt samvete för att jag glömde mig och sa sådär inför dem (även om jag verkligen sög på tennis), och blev samtidigt så glad för att hon redan är så himla klok. Signe, 2, förstod antagligen inte alls vad vi snackade om, men hon är i alla fall redan otroligt bestämd på att hon ska bli bilmekaniker när hon blir stor.
mina älskade troll, vad jag hoppas att ni aldrig ska behöva känna att ni måste vika er för det här skitsamhällets krav på att ni ska vara duktiga flickor.
och ja, sjukt mycket musik här nu känner jag, men det här är en så väldigt fin låt. fast man får spola fram till typ 0.30 eftersom det är något tjafs innan låten. det här var den enda vettiga version som fanns på youtube, skandal!
mvh/ töntigt stolt faster
sova sova sova.
ahh, sömn ja. det var det som behövdes. att jag aldrig kan lära mig att sömn är lösningen på alla mina problem!
nu är jag pigg och helt fit for fight igen och inte alls ensam, fast jag fortfarande är det rent tekniskt. typiskt gött.
nu: övningskörning med min bästa svägerska Sofia (jaja, jag har bara en svägerska, Ludde och Evve är liksom inte gifta). Sofia som för övrigt, för att göra mer reklam, var med i Meny i p1 häromdagen och var grym!
hon var lite tveksam över hur frågan om det är moraliskt försvarbart att äta kött eller inte kom fram, men jag tycker faktiskt att det blev bra för att vara i ett matlagningsprogram, för massa människor som ändå aldrig kommer att sluta med kött (här lyssnar man på det för övrigt, om man känner för det).
hur som helst, att ha en före detta vegan som jobbar som kock i porten bredvid är ganska bra för mig skulle man kunna säga.
ja, övningsköra var det, allez!
mvh/ popoffer
